Vinterfeelis

Endast en 10 minuters körväg från mitt ställe finns ett stort köpcentrum vid namn Central Festival. Jag har varit medveten om att detta ställe finns och har även kört förbi det flera gånger, men inte hittills varit in där en enda gång (eftersom det funnits intressantare saker att uppleva i denna stad, har jag med flit undvikit allt som heter köpcentrum). Idag var det dock dags att även ta en titt på insidan av detta enorma komplex. Efter slutförd arbetsdag hoppade alltså jag, Pakao, PK och Sandy (PK:s besökande vän) på två mopon och lade siktet på detta nyaste tillägget i köpcentrumsfamiljen i Chiang Mai (det finns åtminstone 3 stora köpcentrum i denna stad).

Efter att först sett till så att vårt energiförråd var fullt (läs: ätit middag), vandrade vi omkring i köpcentret lite på måfå. Jag förundrades över att många av de butiker som fanns i detta köpcentrum även finns i Vasa/Finland. Dessutom fanns det även många sådana butiker som man vanligtvis får åka till andra europeiska städer för att kunna besöka.

Hela köpcentret var juldekorerat. Och jag som haft en viss julfeelis redan i flera veckor (jo jag erkänner att jag redan börjat lyssna på julmusik), fick bekräftat att julen verkligen är på kommande på andra ställen än i mitt huvud ;)

Efter en stunds spatserande omkring i köpcentret blev jag plötslig medveten om att något som jag inte ens kunnat drömma om att hitta i denna delen av världen, fanns inom räckhåll. Mitt i köpcentret fanns en skridskobana!

Och jadå, skridskorna åkte snabbt på.  Även PK och Sandy var sugna på att testa på att skrinna, så jag  (som själv inte skinnat på ett väldigt bra tag och kände mig lite som Bambi på hal is) gjorde mitt bästa för att ge dem lite tips. Stackars PK var livrädd och gav upp efter en rätt kort stund. Sandy var däremot uthållig och tillsammans tog vi oss sakta med säkert runt skridskobanan.

Till sist fick hon bra koll på det hela. Och kul hade vi (trots att jag började med att dra omkull henne före jag insåg att det kanske var en bra idé att hålla i rinkens kant före hon hittat balansen...)!

Efter en timmes skrinnande, började klockan bli sent så efter att tagit lite bilder utanför köpcentret började vi köra hemåt. Min och Pakaos hemfärd blev lite mera dramatisk än vi tänkt oss, för halvvägs till mitt ställe började det kännas konstigt i styrningen av mopeden. Vi stannade vid vägkanten för att checka hjulen, men det var svårt att se pga. mörkret. Så sakta och försiktigt tog vi oss mot mitt ställe. När vi körde förbi en verkstad (som inte var öppen, men där ägarna satt och åt kvällsmat) stannade vi och konstaterade snabbt att vi fått punktering. Vid det här laget var det inte sååå långt till mitt ställe mera, så vi turades om att skuffa mopon hem till mig och sedan såg en av Pakaos kompisar till så att hon fick skjuts hem. Så slutet gott allting gott! Imorgon skall mopon på service.

Skyline Adventure

Även denna veckas lördag har gått i äventyrets tecken. Denna gång på hög höjd. Tillsammans med Lina blev vi upplockade på tidig förmiddag och efter att plockat upp 11 andra åkte vi nordösterut från Chiang Mai i lite drygt en timme. Den sista biten gick vägen mera lodrätt än vågrätt och omgivningen som bredde ut sig runt omkring oss var inte helt fyskam.

När vi väl kommit fram till Skyline Adventure fick vi snabbt på oss säkerhetsutrustningen, fick en kort säkerhetsgenomgång och blev sedan hoppackade på ett lastbilsflak.

En 10 minuters tur på en icke-befintlig väg inleddes. Skumpigt värre, men det hindrade oss inte från att knäppa några "före-äventyrets-början-feelis-bilder". Kumpanerna på denna bild är två av de många kineser som största delen av vår grupp bestod av. Paret hade bestämt sig för att spendera en dag av sin smekmånad uppe i djungelträden ;)

Själva äventyret började med en snabb promenad genom mycket tät vegetation. Väl framme vid första plattformen var det bara att köra hårt direkt.

Zipline #1. Säkerhetskontrollen sköttes alltid av våra guider, så för oss var det bara att slänga oss ut när vi beordrades göra det.

Eftersom jag ägnat mig åt samma typ av aktivitet tidigare (och dessutom även säkrat lite liknande banor ett bra tag) så kom jag på mig själv med att vara extra uppmärksam på hur våra guider skötte det här med säkerhet. Betyget var gott, och de visste nog vad de sysslade med även om de upprepade gånger försökte skrämma slag på oss deltagare (tur nog var det ingen i vår grupp som var speciellt rädd, men hade någon varit det skulle deras guidernas att hantera det hela inte varit så lyckat...)

Bra feelis efter de första två ziplinerna :)

Linbanorna var av olika längder och på olika höjder. Många gick inne i bland träden, men under några av luftfärderna var utsikten helt otrolig!

Det aldra sista momentet var en linbana på 900 m. Ni ser träddungen mellan skuggorna på berget? Det var där denna zipline tog slut. Hur högt upp man befann sig vågar jag inte ens gissa mig till. Häftig upplevelse!

De flesta momenten mellan träden var som sagt diverse linbanor, men under turen fanns det även några hängbroar...

... och så dessa nerfirningar. Ovanstående bild är från den första; inte så farligt högt.

Denna lär dock enligt våra guider ha varit 50 m hög (är lite skeptisk till den uppgivna höjden, men vi säger så). Han som firade ner oss tyckte helt uppenbart om att höra folk skrika...

...så det var fritt fall som gällde åtminstone halva denna höjd. En verklig adrenalinhöjare!

Allt som allt spenderade vi kanske en 2-3 timmar i trädtopparna. Eftersom vi var 13 personer i vår grupp så var det en hel del väntetid mellan de olika momenten, men en kul dag var det!

Samlade tankar från Yangon

Jag är tillbaka i Chiang Mai igen efter några intressanta dagar i grannlandet. Yangon är väldigt annorlunda jämfört med Chiang Mai och av denna orsak vill jag ge er en liten inblick i skillnaderna som jag upptäckte.

Omgivning och stadens atmosfär

Som jag redan i tidigare blogginlägg konstaterat, gav hela Yangon ett förfallet intryck. Jag tror att detta delvis beror på att husen verkligen var gamla och fasaderna mycket dåligt underhålla. 

Men en annan betydande faktor var den otroliga mängden skräp som fanns överallt! Någon direkt sophantering verkar det inte finnas för allt som oftast såg jag människor slänga saker i närmaste rännsten. Konstig nog var lukten i staden inte överväldigande, så i något skede måste någon plocka upp åtminstone en del av skräpet. Gällande omgivningen så vill jag ge den som i något skede åker till Yangon ett tips; håll ögonen på marken när du promenerar omkring i staden, du vet aldrig när ett oövertänkt hål dyker upp framför dig och med tanke på att avloppet går direkt under de (ibland obefintliga gångstenarna) så löns det att inte trampa snett.

När det gäller atmosfären så var det intressant att se vilken skillnad det var på vilken tid på dagen man rörde sig på gatorna. Dagstid var det galet; massor med folk och ljud överallt. Kvällstid lugnade det ner sig en aning och när det gäller ljudnivån var det en stor skillnad på klockan 14 och klockan 19. Allra lugnast var det morgonen. På torsdag vaknade jag tidigt och var ute på promenad redan klockan 7. Vilken skillnad det var jämfört med kvällen före! Gatorna var väldigt folktomma och det låg ett lugn som jag inte tidigare upplevt över staden. 

Jag använde morgonen åt att promenera omkring nere vid floden och se på när människor anlände med båt från andra sidan floden.

Trafik

Trafiken har jag redan kommenterat, men jag tycker det är på sin plats att nämna det även i en allmän fundering kring Yangon som stad. Jag har hittills tyckt att Chiang Mais trafik är smågalen; tillåt mig att meddela att jag har ändrat uppfattning. Chiang Mais trafik är fortfarande vild i jämförelse med finländsk trafik, men trafikkulturen är i alla fall relativt artig i jämförelse men den i Yangon. Ett bra sätt att ge en uppfattning om körstilen i Yangon är att berätta att då man framför en bil så använder man sig mera av biltutan än av bromsen. Med hjälp av en biltuta kan man helt uppenbart meddela sina medtrafikanter mer eller mindre vad som helst; "Här kommer jag ifall någon missat det", "Flytta på dig, jag behöver komma fram!", "Sidu, hej det var ett tag sen!", "Men vad sysslar du med din galning?!", "Jag har inte något bättre för mig så en lite trudelutt sitter väl bra". 

Denna skylt fick mig att skratta högt. Bra försök att försöka råda bot på trafikmusiken :P

Förutom oljudet så finns det en annan sak som skiljer Yangon trafik markant från Chiang Mai trafik: i Yangon finns inte en enda scooter/motorcykel. Orsaken till detta är en lag som förbjuder användningen av dessa. Och orsaken till lagen ligger i samma bakgrund som att när Myanmar bytte från vänster- till högertrafik så skedde det utan förvarning över en natt. Vilken är denna orsak undrar ni då? Ett ord: astrologi.

Människor

Jargongen bland människorna i Yangon är mycket hårdare än vad den är i Chiang Mai. På båda ställena är alla väldigt vänliga och man möts allt som oftast av ett leende. Men sinsemellan verkar Yangon-borna ha en mycket kortare stubin än Chiang Mai-bor. Diskussionerna på vägarna och på marknaderna gick mycket heta och i vissa fall var man inte säker på om det pågick en aggressiv prutning eller om personerna verkligen skulle flyga i luven på varandra.

En annan sak som jag fick uppleva var skillnaden i att som ensam västerländsk kvinna röra sig på gatorna. I Chiang Mai är det inga konstigheter och jag upplever inte att det är speciellt stor skillnad från att röra sig ensam i Finland. I Yangon gick det däremot inte att röra sig obemärkt; jag blev både i tid och otid uppmärksammad av lokalbefolkningen (oftast män) och fick finna mig i att bli ropad efter. Situationerna var aldrig hotfulla eller speciellt obehagliga, men efter att inte behövt tänka på att mitt ljusa hår sticker ut från mängden under min resa hittills, så blev det ett litet wake-up-call när man plötsligt fick väldigt mycket uppmärksamhet. 

Klimat

Yangon är sjukt hett jämfört med Chiang Mai (som jag hittills tyckt har en rätt hög medeltemperatur). Under tisdagen meddelade min telefon att det var 33 °C men att det känns som 39°C. Jotack, det kunde jag ha berättat utan att checka väderleksrapporten på telefonen. Det tog inte många minuter från att jag gått ut ur det luftkonditionerade hotellet tills att svetten började rinna. En stor orsak till den upplevda hettan måste vara luftfuktigheten. Yangon ligger vid en stor flod (och relativt nära havet) och detta bidrar till att luftfuktigheten hålls väldigt hög dygnet runt. Det lustiga med att under fyra dagar varit utsatt för en enorm hetta var att när jag kom tillbaka till Chiang Mai igår kväll tyckte jag det var såpass kallt att jag nästan tog fram en extra schal att svepa runt mig under tuktuk-turen (det var 25°C varmt :P ).

Summa summarum. Var det värt att ta flyga över gränsen för några dagar? Absolut! Skulle jag kunna tänka mig att befinna mig en längre tid i Yangon? Nej. 

Resan var mycket intressant och jag lärde mig massor! Intressantast var att få uppleva vilken otrolig skillnad det är mellan Yangon och Chiang Mai; både när det gäller städerna i sig själva men också i mentaliteten som råder i de respektive städerna.

Resan uppmärksammade mig även på att jag helt uppenbart bosatt mig på riktigt i Chiang Mai nu. När flyget landade igår kväll tänkte jag spontant för mig själv "Det är skönt att vara hemma igen". Tog mig en stund före jag insåg att hemma är jag inte på riktigt före om en månad...

Turist i Yangon

(Inlägget skrevs igår ons 12.11, men pga. total nätbrist får jag detta postat först idag)

Denna dag hade jag bestämt mig för att vara turist och fara runt till ställen som man inte bör missa när man är i denna stad.

Jag inledde dagen med att vara kulturell och åkte till National Museum Yangon. Inne i själva museet var det strikt fotoförbud; så pass strikt att jag blev stannad av en av personalen och fick visa att det jag hade i fickan inte var en kamera/telefon utan endast en ask halspastiller ;)

Museet från utsidan.

Museet var väldigt stort och där fanns allt från traditionella instrument till kungliga kläder och föremål. Det första jag fick se var enorm guldfärgad tron vid namn “Lion Throne”. Tronen är över 150 år gammal och användes av kungen vid avgöranden av juridiska ärenden. Ursprungligen fanns det 9 liknande troner, men den som förevisas i nationalmuseet är den enda som överlevde andra världskriget.

Lion Throne. (Bilden lånad från google.)

Att vandra omkring i museet var väldigt intressant och lärorikt. Allt som allt spenderade jag nästa tre timmar där. På våning fyra av fem tyckte jag att det började räcka, men väl uppe på våning fem väcktes intresset till liv igen. Ena rummet på våningen handlade om Myanmars etniska minoriteter och i det andra rummet förevisades det nuvarande uppbyggandet av landet genom en s.k. Union Spirit. Denna anda har jag inte stött på tidigare i samband med mina forskningar på PI, så att detta lär finnas var nytt. Möjligtvis något för texten jag arbetar på; måste söka reda på mera info kring detta när jag är tillbaka i Chiang Mai.

Väl ute ur museet hade jag tänkt ta en taxi till den mest kända pagodan i staden; Shwedagon Pagoda. Den enda taxichauffören utanför museet krävde dock ett alldeles för högt pris för den korta bit som det var från museet till pagodan, så jag bestämde mig för att gå istället. Bra val, för på vägen fanns en park som jag passade på att ta en tur i.

People’s Park.

I min jakt på en utgång på andra sidan parken fick jag iaktta två äldre män som helt uppenbart sökte efter samma “icke-existerande-utgång" och tydligen blivit så desperata att den ena var påväg över en häck. Han blev dock tillbakaropad av sin vän och i samma veva tilltalade de mig och undrade om jag visste hur man skulle ta sig ut :) Efter att konsulterat min karta så konstaterade vi att det helt uppenbart endast fanns en enda in- och utgång så det vara bara att snällt trava tillbaka till andra sidan parken. Männen var också på väg till Shwedagon Pagoda, så vi slog följe. Det visade sig att männen var från Canada respektive Malaysia och hade studerat tillsammans i Holland för ett bra tag sedan. Nu var de på gemensam semesterresa i Myanmar och hade precis som jag endast ett fåtal dagar att spendera i Yangon.

När vi närmade oss tempelområdet där Shwedagon Pagodan ligger mötte denna syn oss. 

Livet i olika tempelområden skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Jag har konstaterat att utseende kring olika pagodor går i samma stil och även aktiviteterna på området följer ett visst mönster.

Tempelområdet.

Tempelliv.

En ny syn var dock tvättning av en Buddha-staty. Verkar dock inte ha varit någon speciell rit som skulle följas vid utförandet av detta…

Själva padogan, som är nästan 100 m hög och byggd för över 2600 år sedan, höll tyvärr på att restaureras så det riktiga guldglimret fick jag endas föreställa mig. Denna pagoda syns över hela Yangon och har varit ett landmärke för många generationer.

Obligatorisk turistbild.

Och så en bild på mina kumpaner; John till vänster och Howie till höger.

Efter att gått ett varv runt på området hade jag bestämt mig för att åka till en sjö som har fått ett namn om sig och samtidigt satsa på att söka upp ett lunchställe. Min kumpaner tyckte det lät som en bra idé och beslöt sig för att följa med. Planen gick dock inte riktigt som det var tänkt och vi hamnade på en gata som borde ha varit vid sjön men inte var det (felet delvis min kartas, delvis taxichaufförens och delvis kommunikationsproblem). Nåja, istället för att hitta mat så fick vi se ett bostadsområde som verkade vara hem för lite mera välbärgade personer. Efter denna avvikelse tog vi en taxi mot centrum igen och jag hoppade av vid ett ställe på vägen där jag på riktigt skulle kunna få en glimt av sjön.

Ivya Lake. Helt fin, men överskattad som sevärdhet. Jag hittade i alla fall ett matställe som låg trevligt vid stranden så någon nytta med de två taxiturerna var det i alla fall :)

När jag avslutat min lunch, som tidsmässigt låg närmare middag, började klockan närma sig skymningstider och jag kände mig färdigturistad för idag, så jag tog en taxi tillbaka till centrum. Efter att suttit och vilat mina ben i trafikvimlet ett bra tag så var jag dock inte helt färdig att fara tillbaka till mitt hotell, så jag bestämde mig för att vandra runt lite och se hur staden förändrades vartefter att det mörknade. Otroligt nog var denna promenad mycket lugnare än den jag tog dagstid i måndags. Antingen är människor mindre rörelsebenägna när det blivit mörkt eller så rörde jag mig helt enkelt på mindre trafikerade vägar. Rätt skönt var det i alla fall att kunna vandra omkring utan att ha ljudet av biltutor ringandes i öronen konstant.

Sen råkade mina ögon falla på en klänning i ett stånd ägt av denna man och hans son. Även trots att klänningen inte var från Myanmar så kunde jag inte låta bli att göra lite affärer :) Färgen som pojken har på sina kinder kallas "thanaka" och är något som var och varannan människa (mest kvinnor och barn, men även en del män) smetar i ansiktet här. Burmeisk makeup som används förutom av skönhetsskäl även för att skydda huden mot solen och återfukta den (huden alltså).

Efter en hel dag i staden i en otrolig hetta var det väldigt skönt att ta en dusch och sedan lägga sig raklång på hotellrummet. Imorgon bär det tillbaka hem till Thailand igen.

Arbetsdag i Yangon

Denna dag har gått i arbetets tecken. En av mina programpunkter under min korta resa till Myanmar var att besöka PI kontoret här i Yangon. 

Kontoret är relativt nyöppnat och det är få personer som arbetar här ännu. Men tanken är att den största delen av arbetstagarna i Chiang Mai skall kunna flytta till lokalen i Yangon.

PI Yangon

När jag nu en gång skulle ta mig till kontoret och se mig omkring, så tyckte jag att jag kunde spendera hela dagen där och samtidigt få något arbete gjort. Mycket bra beslut med tanke på att jag haft rätt bra skrivflyt på under dagen :)

Ett av arbetsrummen.

Lunch intogs på en liten restaurang i närheten där det serverades mat från Shan State. Det sista mina arbetskamrater i Chiang Mai sade till mig i fredags var att jag skulle vara väldigt noga med var och vad jag åt i och med att det är en mer eller mindre självklarhet att man får någon typ av matförgiftning i denna stad. Med detta i tanken var jag smått skeptisk till stället, men i och med att min kollega åt samma sak som jag (hon beställde in maten) och det dessutom smakade bra så åt jag med god aptit. 

Än så länge känner jag inte av någon protest från min mage, så såhär halvvägs i min Myanmar-resa håller jag tummarna för att jag skulle vara det där undantaget som bekräftar matförgiftningsregeln.

På väg tillbaka från lunchen så påpekade jag att det inte fanns någon skylt som antydde att institutet fanns där det fanns (vilket ledde till viss förvirring hos min taxichaufför tidigare på morgonen). Pao Hom upplyste mig om att det visst fanns en skylt…

… med betoning på fanns ;)

På eftermiddagen var jag en sväng till Euro-Burma Office (EBO) som låg i samma kvarter som PI. EBO är en av FMS samarbetsparter när det gäller arbetet med fredsprocessen i Myanmar och är även den organisation som grundat PI och fungerar som institutets huvudfinansiär. Jag fick efter en stunds väntan möjlighet att tala med EBO:s verkställande direktör som var en mycket trevlig äldre man (som jag även stött på tidigare i år i Helsingfors). Vi satt och diskuterade en stund och jag fick en bättre insikt i EBO:s arbete och dess anknytning till fredsprocessen.

Eftermiddag i Yangon

Ni som känner mig vet att jag inte är den som på förhand planerar sina strapatser i detalj. Jag har konstaterat att man ofta upptäcker häftiga saker genom att bara promenera omkring i den omgivningen man befinner sig i. Detta oplanerade strosandet innebär att man oftast ser mycket intressant och att röra sig till fots ger även möjlighet till att slinka in på sådana gator och ställen som man kanske annars inte skulle veta att ens existerar. Så min vana trogen packade jag ner karta, kamera och vatten (!) och tog mig ut på gatorna i Yangon.

Jag nämnde tidigare redan att jag tyckte att denna stad ser smått förfallen ut. Och jag tror jag måste hålla fast vid denna åsikt. Gatorna är väldigt trånga, packade med människor och fordon och de flesta husgavlar har sett sina bästa år för ett bra tag sedan.

Jag funderade på om man kan "läsa" ett lands allmänna "tillstånd" ur det man ser i ett lands städer... Yangon är f.d. huvudstaden i Myanmar och fortfarande den största staden. Ärligt talat så överraskade stadens utseende mig inte så väldigt mycket. Jag hade blivit varnad för att det är en helt annan värld jämfört med Chiang Mai, och jag är rätt säker på att detta beror på att Myanmar varit stängt så pass länge att landet inte haft samma möjlighet att utvecklas som Thailand.

Gatornas allmänna "kondition". Skräp ligger överallt och även om bilvägarna är asfalterade så består trottoarerna av betongbitar som varken passar ihop eller ligger speciellt stadigt.

Stor stad = massor med människor överallt. Mycket folk har jag inte något större problem med, Chiang Mai är också fullsmockat av människor. Däremot konstaterade jag att människorna här är mycket kortare än jag, vilket innebär (förutom att jag fick i tid och otid ducka för taken på diverse stånd längs med gatorna) att människorna tar kortare steg än jag och att den gångtakten inte alls passar min ben. Jag fick lägga band på mig flera gånger under eftermiddagen, för att inte rusa allt för hårt på.

På tal om människor. Denna syn möter en närhelst man kollar ner på marken. Och nej, det är inte blod (tack och lov!). Här tuggar väldigt många på en typ av nötter (betel nut) som avger en röd färg och när man tuggat klart spottar man helt enkelt ut det som är kvar. Med tanke på gatornas färg så spottar folk väldigt mycket i denna stad ;) En annan grej gällande dessa nötter är att det röda även färgar tänderna, så många människor jag mötte gav mig ett mycket färggrannt leende :P

Att ta sig fram i staden och speciellt att ta sig över gatorna kräver en viss våghalsighet: Gatorna är breda, det finns inga vettiga övergångsställen och folk kör som galningar. Som tur var har jag en viss övning från "varför-skulle-man-stanna-för-fotgängare"-mentaliteten på Vasa-gatorn (och ja, jag erkänner att jag av denna orsak inte alltid använder mig av övergångsställen i hemmaknutarna heller).  Mamma, jag har ju alltid sagt att min "ta-mig-över-gator"-teknik skulle betala för sig i något skede ;)

Trots allmänt fallfärdigt intryck av staden i sig, så är de buddhistiska templens även i denna stad en klass i sig. Som vanligt spars det inte på utsmyckningen när det kommer till dessa byggnader. Detta är Sule Pagoda.

När jag checkade in på hotellet fick jag samtidigt en karta över Yangon (yes, jag slapp ägna tid åt att söka reda på något ställe som skulle sälja en sådan!). Kartan var en turistversion, vilket innebar att vissa ställen var speciellt tydligt utmärkta. Perfekt för mig med andra ord! Med hjälp av kartan och google maps (som av någon underlig orsak fungerar trots att ingenting annat på telefonen går att använda här) så tog jag mig till den del av staden som betecknades "Chinatown". Enligt kartan skulle det finnas ett kinesiskt tempel där och det var jag ju lite nyfiken på.

Nog såg det annorlunda ut än alla de buddhistiska templen jag hittills besökt. Någon som vet vilken religion som utövas i kinesiska tempel? Är det också någon variant av buddhism?

Detaljerna i det kinesiska templet var rätt coola. Precis som de buddhistiska templens var även detta tempel välutsmyckat, men i en helt annan stil än jag blivit van med hittills.

Efter Chinatown fortsatte jag min promenad åt motsatta håll och möttes av en helt ny del av staden (och då menar jag inte bara konkret nya kvarter utan även ny typ av arkitektur etc.).

Minister's Office (tror jag) på håll.

Utanför Minister's Office fanns en mindre park som verkar vara ett populärt samlingsställe för Yangon-borna. 

Myanmar väntar på besök av Barack Obama i denna veckan. Inför detta har vissa grupperingar helt uppenbart förberett sig. Strax utanför Minister's Office fanns en lång rad av "vindskydd" där man hängt upp planscher med meddelande till presidenten. Baserat på texterna så handlar det om grupper som mist sina landområden till militären och nu kräver att dessa områden skall returneras till deras rättmätiga ägare. Här insåg jag att kampen om landrättigheter inte endast utspelar sig på hög politisk nivå och i de böcker jag läst de senaste två månaderna, utan även mycket aktivt bland "vanliga" människor på lokalnivå.

Under min tid här i denna del av världen har jag som ni kanske redan insett sett fler buddhistiska tempel än jag kan räkna. Dessa byggnader finns precis överallt! Däremot har jag inte sett någon riktigt praktfull kyrka förrän nu.

St. Mary's Cathedral. Det var förbjudet att fotografera inne i kyrkan, men dörrarna var öppna så jag lyckade få en bild av innandömet från utsidan ;)

Jag råkade komma till kyrkan just då en engelskspråkig mässa (romersk-katolsk) skulle börja. Jag satt med en stund, men vid det här laget började det skymma och jag var så hungrig att jag bestämde mig för att söka mig tillbaka till hotellet och satsa på middag istället för att delta i hela mässan.

Okej, detta inlägg tog 2,5 h att få färdigskrivet (sa jag att det är trögt nät här). Håller tummarna för att  publiceringen skall lyckas.