Eftermiddag i Yangon

Ni som känner mig vet att jag inte är den som på förhand planerar sina strapatser i detalj. Jag har konstaterat att man ofta upptäcker häftiga saker genom att bara promenera omkring i den omgivningen man befinner sig i. Detta oplanerade strosandet innebär att man oftast ser mycket intressant och att röra sig till fots ger även möjlighet till att slinka in på sådana gator och ställen som man kanske annars inte skulle veta att ens existerar. Så min vana trogen packade jag ner karta, kamera och vatten (!) och tog mig ut på gatorna i Yangon.

Jag nämnde tidigare redan att jag tyckte att denna stad ser smått förfallen ut. Och jag tror jag måste hålla fast vid denna åsikt. Gatorna är väldigt trånga, packade med människor och fordon och de flesta husgavlar har sett sina bästa år för ett bra tag sedan.

Jag funderade på om man kan "läsa" ett lands allmänna "tillstånd" ur det man ser i ett lands städer... Yangon är f.d. huvudstaden i Myanmar och fortfarande den största staden. Ärligt talat så överraskade stadens utseende mig inte så väldigt mycket. Jag hade blivit varnad för att det är en helt annan värld jämfört med Chiang Mai, och jag är rätt säker på att detta beror på att Myanmar varit stängt så pass länge att landet inte haft samma möjlighet att utvecklas som Thailand.

Gatornas allmänna "kondition". Skräp ligger överallt och även om bilvägarna är asfalterade så består trottoarerna av betongbitar som varken passar ihop eller ligger speciellt stadigt.

Stor stad = massor med människor överallt. Mycket folk har jag inte något större problem med, Chiang Mai är också fullsmockat av människor. Däremot konstaterade jag att människorna här är mycket kortare än jag, vilket innebär (förutom att jag fick i tid och otid ducka för taken på diverse stånd längs med gatorna) att människorna tar kortare steg än jag och att den gångtakten inte alls passar min ben. Jag fick lägga band på mig flera gånger under eftermiddagen, för att inte rusa allt för hårt på.

På tal om människor. Denna syn möter en närhelst man kollar ner på marken. Och nej, det är inte blod (tack och lov!). Här tuggar väldigt många på en typ av nötter (betel nut) som avger en röd färg och när man tuggat klart spottar man helt enkelt ut det som är kvar. Med tanke på gatornas färg så spottar folk väldigt mycket i denna stad ;) En annan grej gällande dessa nötter är att det röda även färgar tänderna, så många människor jag mötte gav mig ett mycket färggrannt leende :P

Att ta sig fram i staden och speciellt att ta sig över gatorna kräver en viss våghalsighet: Gatorna är breda, det finns inga vettiga övergångsställen och folk kör som galningar. Som tur var har jag en viss övning från "varför-skulle-man-stanna-för-fotgängare"-mentaliteten på Vasa-gatorn (och ja, jag erkänner att jag av denna orsak inte alltid använder mig av övergångsställen i hemmaknutarna heller).  Mamma, jag har ju alltid sagt att min "ta-mig-över-gator"-teknik skulle betala för sig i något skede ;)

Trots allmänt fallfärdigt intryck av staden i sig, så är de buddhistiska templens även i denna stad en klass i sig. Som vanligt spars det inte på utsmyckningen när det kommer till dessa byggnader. Detta är Sule Pagoda.

När jag checkade in på hotellet fick jag samtidigt en karta över Yangon (yes, jag slapp ägna tid åt att söka reda på något ställe som skulle sälja en sådan!). Kartan var en turistversion, vilket innebar att vissa ställen var speciellt tydligt utmärkta. Perfekt för mig med andra ord! Med hjälp av kartan och google maps (som av någon underlig orsak fungerar trots att ingenting annat på telefonen går att använda här) så tog jag mig till den del av staden som betecknades "Chinatown". Enligt kartan skulle det finnas ett kinesiskt tempel där och det var jag ju lite nyfiken på.

Nog såg det annorlunda ut än alla de buddhistiska templen jag hittills besökt. Någon som vet vilken religion som utövas i kinesiska tempel? Är det också någon variant av buddhism?

Detaljerna i det kinesiska templet var rätt coola. Precis som de buddhistiska templens var även detta tempel välutsmyckat, men i en helt annan stil än jag blivit van med hittills.

Efter Chinatown fortsatte jag min promenad åt motsatta håll och möttes av en helt ny del av staden (och då menar jag inte bara konkret nya kvarter utan även ny typ av arkitektur etc.).

Minister's Office (tror jag) på håll.

Utanför Minister's Office fanns en mindre park som verkar vara ett populärt samlingsställe för Yangon-borna. 

Myanmar väntar på besök av Barack Obama i denna veckan. Inför detta har vissa grupperingar helt uppenbart förberett sig. Strax utanför Minister's Office fanns en lång rad av "vindskydd" där man hängt upp planscher med meddelande till presidenten. Baserat på texterna så handlar det om grupper som mist sina landområden till militären och nu kräver att dessa områden skall returneras till deras rättmätiga ägare. Här insåg jag att kampen om landrättigheter inte endast utspelar sig på hög politisk nivå och i de böcker jag läst de senaste två månaderna, utan även mycket aktivt bland "vanliga" människor på lokalnivå.

Under min tid här i denna del av världen har jag som ni kanske redan insett sett fler buddhistiska tempel än jag kan räkna. Dessa byggnader finns precis överallt! Däremot har jag inte sett någon riktigt praktfull kyrka förrän nu.

St. Mary's Cathedral. Det var förbjudet att fotografera inne i kyrkan, men dörrarna var öppna så jag lyckade få en bild av innandömet från utsidan ;)

Jag råkade komma till kyrkan just då en engelskspråkig mässa (romersk-katolsk) skulle börja. Jag satt med en stund, men vid det här laget började det skymma och jag var så hungrig att jag bestämde mig för att söka mig tillbaka till hotellet och satsa på middag istället för att delta i hela mässan.

Okej, detta inlägg tog 2,5 h att få färdigskrivet (sa jag att det är trögt nät här). Håller tummarna för att  publiceringen skall lyckas.