Samlade tankar från Yangon

Jag är tillbaka i Chiang Mai igen efter några intressanta dagar i grannlandet. Yangon är väldigt annorlunda jämfört med Chiang Mai och av denna orsak vill jag ge er en liten inblick i skillnaderna som jag upptäckte.

Omgivning och stadens atmosfär

Som jag redan i tidigare blogginlägg konstaterat, gav hela Yangon ett förfallet intryck. Jag tror att detta delvis beror på att husen verkligen var gamla och fasaderna mycket dåligt underhålla. 

Men en annan betydande faktor var den otroliga mängden skräp som fanns överallt! Någon direkt sophantering verkar det inte finnas för allt som oftast såg jag människor slänga saker i närmaste rännsten. Konstig nog var lukten i staden inte överväldigande, så i något skede måste någon plocka upp åtminstone en del av skräpet. Gällande omgivningen så vill jag ge den som i något skede åker till Yangon ett tips; håll ögonen på marken när du promenerar omkring i staden, du vet aldrig när ett oövertänkt hål dyker upp framför dig och med tanke på att avloppet går direkt under de (ibland obefintliga gångstenarna) så löns det att inte trampa snett.

När det gäller atmosfären så var det intressant att se vilken skillnad det var på vilken tid på dagen man rörde sig på gatorna. Dagstid var det galet; massor med folk och ljud överallt. Kvällstid lugnade det ner sig en aning och när det gäller ljudnivån var det en stor skillnad på klockan 14 och klockan 19. Allra lugnast var det morgonen. På torsdag vaknade jag tidigt och var ute på promenad redan klockan 7. Vilken skillnad det var jämfört med kvällen före! Gatorna var väldigt folktomma och det låg ett lugn som jag inte tidigare upplevt över staden. 

Jag använde morgonen åt att promenera omkring nere vid floden och se på när människor anlände med båt från andra sidan floden.

Trafik

Trafiken har jag redan kommenterat, men jag tycker det är på sin plats att nämna det även i en allmän fundering kring Yangon som stad. Jag har hittills tyckt att Chiang Mais trafik är smågalen; tillåt mig att meddela att jag har ändrat uppfattning. Chiang Mais trafik är fortfarande vild i jämförelse med finländsk trafik, men trafikkulturen är i alla fall relativt artig i jämförelse men den i Yangon. Ett bra sätt att ge en uppfattning om körstilen i Yangon är att berätta att då man framför en bil så använder man sig mera av biltutan än av bromsen. Med hjälp av en biltuta kan man helt uppenbart meddela sina medtrafikanter mer eller mindre vad som helst; "Här kommer jag ifall någon missat det", "Flytta på dig, jag behöver komma fram!", "Sidu, hej det var ett tag sen!", "Men vad sysslar du med din galning?!", "Jag har inte något bättre för mig så en lite trudelutt sitter väl bra". 

Denna skylt fick mig att skratta högt. Bra försök att försöka råda bot på trafikmusiken :P

Förutom oljudet så finns det en annan sak som skiljer Yangon trafik markant från Chiang Mai trafik: i Yangon finns inte en enda scooter/motorcykel. Orsaken till detta är en lag som förbjuder användningen av dessa. Och orsaken till lagen ligger i samma bakgrund som att när Myanmar bytte från vänster- till högertrafik så skedde det utan förvarning över en natt. Vilken är denna orsak undrar ni då? Ett ord: astrologi.

Människor

Jargongen bland människorna i Yangon är mycket hårdare än vad den är i Chiang Mai. På båda ställena är alla väldigt vänliga och man möts allt som oftast av ett leende. Men sinsemellan verkar Yangon-borna ha en mycket kortare stubin än Chiang Mai-bor. Diskussionerna på vägarna och på marknaderna gick mycket heta och i vissa fall var man inte säker på om det pågick en aggressiv prutning eller om personerna verkligen skulle flyga i luven på varandra.

En annan sak som jag fick uppleva var skillnaden i att som ensam västerländsk kvinna röra sig på gatorna. I Chiang Mai är det inga konstigheter och jag upplever inte att det är speciellt stor skillnad från att röra sig ensam i Finland. I Yangon gick det däremot inte att röra sig obemärkt; jag blev både i tid och otid uppmärksammad av lokalbefolkningen (oftast män) och fick finna mig i att bli ropad efter. Situationerna var aldrig hotfulla eller speciellt obehagliga, men efter att inte behövt tänka på att mitt ljusa hår sticker ut från mängden under min resa hittills, så blev det ett litet wake-up-call när man plötsligt fick väldigt mycket uppmärksamhet. 

Klimat

Yangon är sjukt hett jämfört med Chiang Mai (som jag hittills tyckt har en rätt hög medeltemperatur). Under tisdagen meddelade min telefon att det var 33 °C men att det känns som 39°C. Jotack, det kunde jag ha berättat utan att checka väderleksrapporten på telefonen. Det tog inte många minuter från att jag gått ut ur det luftkonditionerade hotellet tills att svetten började rinna. En stor orsak till den upplevda hettan måste vara luftfuktigheten. Yangon ligger vid en stor flod (och relativt nära havet) och detta bidrar till att luftfuktigheten hålls väldigt hög dygnet runt. Det lustiga med att under fyra dagar varit utsatt för en enorm hetta var att när jag kom tillbaka till Chiang Mai igår kväll tyckte jag det var såpass kallt att jag nästan tog fram en extra schal att svepa runt mig under tuktuk-turen (det var 25°C varmt :P ).

Summa summarum. Var det värt att ta flyga över gränsen för några dagar? Absolut! Skulle jag kunna tänka mig att befinna mig en längre tid i Yangon? Nej. 

Resan var mycket intressant och jag lärde mig massor! Intressantast var att få uppleva vilken otrolig skillnad det är mellan Yangon och Chiang Mai; både när det gäller städerna i sig själva men också i mentaliteten som råder i de respektive städerna.

Resan uppmärksammade mig även på att jag helt uppenbart bosatt mig på riktigt i Chiang Mai nu. När flyget landade igår kväll tänkte jag spontant för mig själv "Det är skönt att vara hemma igen". Tog mig en stund före jag insåg att hemma är jag inte på riktigt före om en månad...

Turist i Yangon

(Inlägget skrevs igår ons 12.11, men pga. total nätbrist får jag detta postat först idag)

Denna dag hade jag bestämt mig för att vara turist och fara runt till ställen som man inte bör missa när man är i denna stad.

Jag inledde dagen med att vara kulturell och åkte till National Museum Yangon. Inne i själva museet var det strikt fotoförbud; så pass strikt att jag blev stannad av en av personalen och fick visa att det jag hade i fickan inte var en kamera/telefon utan endast en ask halspastiller ;)

Museet från utsidan.

Museet var väldigt stort och där fanns allt från traditionella instrument till kungliga kläder och föremål. Det första jag fick se var enorm guldfärgad tron vid namn “Lion Throne”. Tronen är över 150 år gammal och användes av kungen vid avgöranden av juridiska ärenden. Ursprungligen fanns det 9 liknande troner, men den som förevisas i nationalmuseet är den enda som överlevde andra världskriget.

Lion Throne. (Bilden lånad från google.)

Att vandra omkring i museet var väldigt intressant och lärorikt. Allt som allt spenderade jag nästa tre timmar där. På våning fyra av fem tyckte jag att det började räcka, men väl uppe på våning fem väcktes intresset till liv igen. Ena rummet på våningen handlade om Myanmars etniska minoriteter och i det andra rummet förevisades det nuvarande uppbyggandet av landet genom en s.k. Union Spirit. Denna anda har jag inte stött på tidigare i samband med mina forskningar på PI, så att detta lär finnas var nytt. Möjligtvis något för texten jag arbetar på; måste söka reda på mera info kring detta när jag är tillbaka i Chiang Mai.

Väl ute ur museet hade jag tänkt ta en taxi till den mest kända pagodan i staden; Shwedagon Pagoda. Den enda taxichauffören utanför museet krävde dock ett alldeles för högt pris för den korta bit som det var från museet till pagodan, så jag bestämde mig för att gå istället. Bra val, för på vägen fanns en park som jag passade på att ta en tur i.

People’s Park.

I min jakt på en utgång på andra sidan parken fick jag iaktta två äldre män som helt uppenbart sökte efter samma “icke-existerande-utgång" och tydligen blivit så desperata att den ena var påväg över en häck. Han blev dock tillbakaropad av sin vän och i samma veva tilltalade de mig och undrade om jag visste hur man skulle ta sig ut :) Efter att konsulterat min karta så konstaterade vi att det helt uppenbart endast fanns en enda in- och utgång så det vara bara att snällt trava tillbaka till andra sidan parken. Männen var också på väg till Shwedagon Pagoda, så vi slog följe. Det visade sig att männen var från Canada respektive Malaysia och hade studerat tillsammans i Holland för ett bra tag sedan. Nu var de på gemensam semesterresa i Myanmar och hade precis som jag endast ett fåtal dagar att spendera i Yangon.

När vi närmade oss tempelområdet där Shwedagon Pagodan ligger mötte denna syn oss. 

Livet i olika tempelområden skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Jag har konstaterat att utseende kring olika pagodor går i samma stil och även aktiviteterna på området följer ett visst mönster.

Tempelområdet.

Tempelliv.

En ny syn var dock tvättning av en Buddha-staty. Verkar dock inte ha varit någon speciell rit som skulle följas vid utförandet av detta…

Själva padogan, som är nästan 100 m hög och byggd för över 2600 år sedan, höll tyvärr på att restaureras så det riktiga guldglimret fick jag endas föreställa mig. Denna pagoda syns över hela Yangon och har varit ett landmärke för många generationer.

Obligatorisk turistbild.

Och så en bild på mina kumpaner; John till vänster och Howie till höger.

Efter att gått ett varv runt på området hade jag bestämt mig för att åka till en sjö som har fått ett namn om sig och samtidigt satsa på att söka upp ett lunchställe. Min kumpaner tyckte det lät som en bra idé och beslöt sig för att följa med. Planen gick dock inte riktigt som det var tänkt och vi hamnade på en gata som borde ha varit vid sjön men inte var det (felet delvis min kartas, delvis taxichaufförens och delvis kommunikationsproblem). Nåja, istället för att hitta mat så fick vi se ett bostadsområde som verkade vara hem för lite mera välbärgade personer. Efter denna avvikelse tog vi en taxi mot centrum igen och jag hoppade av vid ett ställe på vägen där jag på riktigt skulle kunna få en glimt av sjön.

Ivya Lake. Helt fin, men överskattad som sevärdhet. Jag hittade i alla fall ett matställe som låg trevligt vid stranden så någon nytta med de två taxiturerna var det i alla fall :)

När jag avslutat min lunch, som tidsmässigt låg närmare middag, började klockan närma sig skymningstider och jag kände mig färdigturistad för idag, så jag tog en taxi tillbaka till centrum. Efter att suttit och vilat mina ben i trafikvimlet ett bra tag så var jag dock inte helt färdig att fara tillbaka till mitt hotell, så jag bestämde mig för att vandra runt lite och se hur staden förändrades vartefter att det mörknade. Otroligt nog var denna promenad mycket lugnare än den jag tog dagstid i måndags. Antingen är människor mindre rörelsebenägna när det blivit mörkt eller så rörde jag mig helt enkelt på mindre trafikerade vägar. Rätt skönt var det i alla fall att kunna vandra omkring utan att ha ljudet av biltutor ringandes i öronen konstant.

Sen råkade mina ögon falla på en klänning i ett stånd ägt av denna man och hans son. Även trots att klänningen inte var från Myanmar så kunde jag inte låta bli att göra lite affärer :) Färgen som pojken har på sina kinder kallas "thanaka" och är något som var och varannan människa (mest kvinnor och barn, men även en del män) smetar i ansiktet här. Burmeisk makeup som används förutom av skönhetsskäl även för att skydda huden mot solen och återfukta den (huden alltså).

Efter en hel dag i staden i en otrolig hetta var det väldigt skönt att ta en dusch och sedan lägga sig raklång på hotellrummet. Imorgon bär det tillbaka hem till Thailand igen.

Arbetsdag i Yangon

Denna dag har gått i arbetets tecken. En av mina programpunkter under min korta resa till Myanmar var att besöka PI kontoret här i Yangon. 

Kontoret är relativt nyöppnat och det är få personer som arbetar här ännu. Men tanken är att den största delen av arbetstagarna i Chiang Mai skall kunna flytta till lokalen i Yangon.

PI Yangon

När jag nu en gång skulle ta mig till kontoret och se mig omkring, så tyckte jag att jag kunde spendera hela dagen där och samtidigt få något arbete gjort. Mycket bra beslut med tanke på att jag haft rätt bra skrivflyt på under dagen :)

Ett av arbetsrummen.

Lunch intogs på en liten restaurang i närheten där det serverades mat från Shan State. Det sista mina arbetskamrater i Chiang Mai sade till mig i fredags var att jag skulle vara väldigt noga med var och vad jag åt i och med att det är en mer eller mindre självklarhet att man får någon typ av matförgiftning i denna stad. Med detta i tanken var jag smått skeptisk till stället, men i och med att min kollega åt samma sak som jag (hon beställde in maten) och det dessutom smakade bra så åt jag med god aptit. 

Än så länge känner jag inte av någon protest från min mage, så såhär halvvägs i min Myanmar-resa håller jag tummarna för att jag skulle vara det där undantaget som bekräftar matförgiftningsregeln.

På väg tillbaka från lunchen så påpekade jag att det inte fanns någon skylt som antydde att institutet fanns där det fanns (vilket ledde till viss förvirring hos min taxichaufför tidigare på morgonen). Pao Hom upplyste mig om att det visst fanns en skylt…

… med betoning på fanns ;)

På eftermiddagen var jag en sväng till Euro-Burma Office (EBO) som låg i samma kvarter som PI. EBO är en av FMS samarbetsparter när det gäller arbetet med fredsprocessen i Myanmar och är även den organisation som grundat PI och fungerar som institutets huvudfinansiär. Jag fick efter en stunds väntan möjlighet att tala med EBO:s verkställande direktör som var en mycket trevlig äldre man (som jag även stött på tidigare i år i Helsingfors). Vi satt och diskuterade en stund och jag fick en bättre insikt i EBO:s arbete och dess anknytning till fredsprocessen.

Eftermiddag i Yangon

Ni som känner mig vet att jag inte är den som på förhand planerar sina strapatser i detalj. Jag har konstaterat att man ofta upptäcker häftiga saker genom att bara promenera omkring i den omgivningen man befinner sig i. Detta oplanerade strosandet innebär att man oftast ser mycket intressant och att röra sig till fots ger även möjlighet till att slinka in på sådana gator och ställen som man kanske annars inte skulle veta att ens existerar. Så min vana trogen packade jag ner karta, kamera och vatten (!) och tog mig ut på gatorna i Yangon.

Jag nämnde tidigare redan att jag tyckte att denna stad ser smått förfallen ut. Och jag tror jag måste hålla fast vid denna åsikt. Gatorna är väldigt trånga, packade med människor och fordon och de flesta husgavlar har sett sina bästa år för ett bra tag sedan.

Jag funderade på om man kan "läsa" ett lands allmänna "tillstånd" ur det man ser i ett lands städer... Yangon är f.d. huvudstaden i Myanmar och fortfarande den största staden. Ärligt talat så överraskade stadens utseende mig inte så väldigt mycket. Jag hade blivit varnad för att det är en helt annan värld jämfört med Chiang Mai, och jag är rätt säker på att detta beror på att Myanmar varit stängt så pass länge att landet inte haft samma möjlighet att utvecklas som Thailand.

Gatornas allmänna "kondition". Skräp ligger överallt och även om bilvägarna är asfalterade så består trottoarerna av betongbitar som varken passar ihop eller ligger speciellt stadigt.

Stor stad = massor med människor överallt. Mycket folk har jag inte något större problem med, Chiang Mai är också fullsmockat av människor. Däremot konstaterade jag att människorna här är mycket kortare än jag, vilket innebär (förutom att jag fick i tid och otid ducka för taken på diverse stånd längs med gatorna) att människorna tar kortare steg än jag och att den gångtakten inte alls passar min ben. Jag fick lägga band på mig flera gånger under eftermiddagen, för att inte rusa allt för hårt på.

På tal om människor. Denna syn möter en närhelst man kollar ner på marken. Och nej, det är inte blod (tack och lov!). Här tuggar väldigt många på en typ av nötter (betel nut) som avger en röd färg och när man tuggat klart spottar man helt enkelt ut det som är kvar. Med tanke på gatornas färg så spottar folk väldigt mycket i denna stad ;) En annan grej gällande dessa nötter är att det röda även färgar tänderna, så många människor jag mötte gav mig ett mycket färggrannt leende :P

Att ta sig fram i staden och speciellt att ta sig över gatorna kräver en viss våghalsighet: Gatorna är breda, det finns inga vettiga övergångsställen och folk kör som galningar. Som tur var har jag en viss övning från "varför-skulle-man-stanna-för-fotgängare"-mentaliteten på Vasa-gatorn (och ja, jag erkänner att jag av denna orsak inte alltid använder mig av övergångsställen i hemmaknutarna heller).  Mamma, jag har ju alltid sagt att min "ta-mig-över-gator"-teknik skulle betala för sig i något skede ;)

Trots allmänt fallfärdigt intryck av staden i sig, så är de buddhistiska templens även i denna stad en klass i sig. Som vanligt spars det inte på utsmyckningen när det kommer till dessa byggnader. Detta är Sule Pagoda.

När jag checkade in på hotellet fick jag samtidigt en karta över Yangon (yes, jag slapp ägna tid åt att söka reda på något ställe som skulle sälja en sådan!). Kartan var en turistversion, vilket innebar att vissa ställen var speciellt tydligt utmärkta. Perfekt för mig med andra ord! Med hjälp av kartan och google maps (som av någon underlig orsak fungerar trots att ingenting annat på telefonen går att använda här) så tog jag mig till den del av staden som betecknades "Chinatown". Enligt kartan skulle det finnas ett kinesiskt tempel där och det var jag ju lite nyfiken på.

Nog såg det annorlunda ut än alla de buddhistiska templen jag hittills besökt. Någon som vet vilken religion som utövas i kinesiska tempel? Är det också någon variant av buddhism?

Detaljerna i det kinesiska templet var rätt coola. Precis som de buddhistiska templens var även detta tempel välutsmyckat, men i en helt annan stil än jag blivit van med hittills.

Efter Chinatown fortsatte jag min promenad åt motsatta håll och möttes av en helt ny del av staden (och då menar jag inte bara konkret nya kvarter utan även ny typ av arkitektur etc.).

Minister's Office (tror jag) på håll.

Utanför Minister's Office fanns en mindre park som verkar vara ett populärt samlingsställe för Yangon-borna. 

Myanmar väntar på besök av Barack Obama i denna veckan. Inför detta har vissa grupperingar helt uppenbart förberett sig. Strax utanför Minister's Office fanns en lång rad av "vindskydd" där man hängt upp planscher med meddelande till presidenten. Baserat på texterna så handlar det om grupper som mist sina landområden till militären och nu kräver att dessa områden skall returneras till deras rättmätiga ägare. Här insåg jag att kampen om landrättigheter inte endast utspelar sig på hög politisk nivå och i de böcker jag läst de senaste två månaderna, utan även mycket aktivt bland "vanliga" människor på lokalnivå.

Under min tid här i denna del av världen har jag som ni kanske redan insett sett fler buddhistiska tempel än jag kan räkna. Dessa byggnader finns precis överallt! Däremot har jag inte sett någon riktigt praktfull kyrka förrän nu.

St. Mary's Cathedral. Det var förbjudet att fotografera inne i kyrkan, men dörrarna var öppna så jag lyckade få en bild av innandömet från utsidan ;)

Jag råkade komma till kyrkan just då en engelskspråkig mässa (romersk-katolsk) skulle börja. Jag satt med en stund, men vid det här laget började det skymma och jag var så hungrig att jag bestämde mig för att söka mig tillbaka till hotellet och satsa på middag istället för att delta i hela mässan.

Okej, detta inlägg tog 2,5 h att få färdigskrivet (sa jag att det är trögt nät här). Håller tummarna för att  publiceringen skall lyckas.

Första intrycket av Yangon

Jag har landat i Yangon och tagit mig välbehållen fram till hotellet. Nu har jag just slängt mig på sängen här på mitt rum och tänkte att jag skulles skriva ner mina första intryck av denna stad.

Trafiken är galen! Detta var jag i och för sig beredd på, men... Här finns massor med bilar (mer än i Chiang Mai), och med bilar menar jag allt från så skruttiga bussar att det är ett under att de håller ihop till blänkande sportbilar (min taxi körde bredvik en lamborghini ett bra tag påväg in till centrum).

Staden i sig är enorm men har en helt annan karaktär än Chiang Mai. Denna stad är mycket trängre och byggnaderna har inte upprätthållits på samma sätt som i Chiang Mai vilket ger den i mina finländska ögon ett lite förfallet intryck. Skall bli intressant att stifta lite närmare bekantskap med detta ställe :)

Utsikt från mitt hotellrum.

Hotellet verkar vara bra. Här rent och snyggt och rummet har allt man behöver. Personal finns överallt och alla hälsar mycket glatt. Incheckningen gick smärtfritt (även trots att jag anlände före incheckningstiden) och medan jag väntade (5 min) serverades jag ett glas juice. Gäster tar man helt uppenbart väl hand om här.

Jag har ett "lite-nu-som-då-fungerande" internet. Under stunden som jag skrivit detta inlägg har jag i vissa fall haft en så pass bra kontakt att jag lyckades ladda upp ovanstående bild, men där emellan har jag inte haft någon kontakt överhuvudtaget. Skall försöka fajtas med nätet så att jag får bloggat (för jag är helt övertygad om att jag kommer att ha mycket att berätta), men om det blir för långvariga nätavbrott så får ni vänta med att se bilder tills jag kommer tillbaka till Chiang Mai. Men håll tummarna för att bilduppladdning även skall fungera senare :)

Nu skall jag ut på äventyr :D

På väg igen

Imorgon byter jag land för några dagar. Fyradagars resan till grannlandet blir en kombination av fixa förlängning på mitt thailändska visum (flyger du ut och in i landet så får man som finländare automatiskt en månads visum), besöka PI i Yangon och turista.

Visum till Myanmar är fixat.

Pengar är växlade; jag undrar när jag senast hade tre olika valutor i min plånbok? Typ aldrig. Nu reser jag med thai baht (för taxi till och från flygfältet i Thailand), lite burmesiska kyat (för taxi från flygfältet till hotellet i Myanmar) och dollar (för att denna valuta hålls högt i Myanmar och är vettigast att växla från väl på plats i landet).

Och packningen är... halvfärdig i nuläget ;)

Myanmar here I come! :)

Myanmar, förr och idag

Myanmar (f.d. Burma) är ett av alla länder i vår värld där det pågår beväpnade konflikter. Trots detta läser man inte ofta om situationen i just Myanmar. I alla fall jag hade ingen större kunskap om vad som pågick i landet före jag aktivt började söka information. Under denna höst har jag förmånen att få bekanta mig med det komplexa läget i detta land och få en inblick i den fredsprocess som sakta men säkert banar sig väg i landets politiska rum.

Bilden är lånad från Wikipedia.

Huvudbefolkningen i Myanmar är burmeser. 32 % av landets befolkning är dock icke-burmeser utan tillhör någon etnisk minoritet. De etniska minoriteterna kan delas in i 8 huvudgrupper (Kachin, Kayah, Kayin, Chin, Mon, Bamar, Rakhine, Shan). Dessa huvudgrupper består sedan i sin tur av flera enskilda minoriteter. Allt som allt består landet Myanmar av över 100 olika etniska minoriteter med egen kultur och eget språk.

Burma var en brittisk koloni som blev självständig 1948. Under det brittiska styret särbehandlades vissa etniska minoriteter och fick av denna orsak höga poster inom förvaltning och militär. Ända sedan självständigheten har det pågått konflikter mellan de olika etniska minoriteterna där orsakerna har varit att man velat för fram sitt eget folk och sina egna intressen. Landet har med andra ord haft inbördeskrig mer eller mindre sedan andra världskriget.

I självständighetsprocessen hade en man vid namn Aung San en mycket viktig roll. Denna man blev dock mördad 1947, endast sex månader före Burmas självständighet. Han anses än idag vara en stor nationalhjälte.

Från självständigheten till och med 1962 kan man trots rasande konflikter mellan de olika etniska minoriteterna ändå säga att Burma hade en demokratisk styrande makt. År 1962 utsattes landet dock för en militärkupp och har sedan dess varit en militärregim. Under 70-talet hölls några enstaka protester mot militärregimen, men dessa slogs snabbt ner av den styrande makten.

År 1988 övertogs den styrande makten av en ny regim State Law and Order Restoration Council (SLORC); även denna styrd av militären. I samband med maktskiftet ändrades landets namn från Burma till Myanmar. Samma år inleddes en massiv protest mot militärregimen, ledd av studerande och buddhistiska munkar. Protesterna höll på under en lång tid och kulminerade i augusti/september samma år i en massiv demonstration som krävde att militärregimen skulle avgå. Militären reagerade med att på ett mycket brutalt sätt möta demonstranterna med kulregn; tusentals demonstranter dödades.

År 1990 utlystes det första valet på flera år. På detta sätt ville man lugna ner folket och visa en god vilja från regimens sida. Valet gick dock inte som man tänkt sig; Nationalhjälten Aung Sans dotter Aung San Suu Kyi (Nobels fredspristagare 1991) återkom till sitt hemland och blev snabbt talesperson för partiet National League for Democracy (NLD). NLD vann valet stor, men regimen ogiltigförklarade det hela och vidhöll all makt i landet. Ledarna i NLD antingen fängslades eller försattes i mångårig husarrest.

Under 1990-talet släppte militären till viss del på sin kontroll och bl.a. de NLD ledare som suttit fängslade och i husarrest släpptes en efter en. Många av dessa försattes dock senare på nytt i husarrest, bland dem även Aung San Suu Kyi. Militärens strikta linje vidhölls och demonstationer avlutades lika snabbt som de uppstått.

År 2007 hölls de största demonstrationernas sedan 1988. Demonstrationerna leddes än en gång av buddhistmunkar och -nunnor och riktade sig mot den styrande militärregimen. Militären reagerade än en gång med våld.

Under alla dessa år har de etniska minoriteterna kämpat dels mot varandra och dels mot den burmesiska militären. Kampens huvudmål för de etniska minoriteterna har varit att få självstyre. Åren efter 1990-valet slöts en del vapenstilleståndsavtal mellan militären och de stridande etniska minoriteterna. Dessa var dock bräckliga och vapenstillestånden bröts gång på gång av endera parten.

Med (påstådda) 92 % marginal antog Myanmar år 2008 en ny konstitution (konstitutionen trädde i kraft 2011). Konstitutionen gav de etniska minoriteterna en förhoppning om ett eventuellt framtida självstyre och visade dessutom på vissa lättnader från den styrande regimens sida. Militärens starka makt vidhölls dock bl.a. genom att minst 25 % av sätena i parlamentet är reserverade för militärrepresentanter.  År 2010 hölls det första demokratiska valet på många många år; ett val som NLD bojkottade. Efter valet började den styrande makten sakta men säkert har börja släppa på de hårthållna tyglarna. Nytt val hölls 2012 då även NLD deltog. Sedan dess har Myanmar styrts av en semi-civil regeringsmakt (där militären dock fortfarande har en stor makt, 25 %).

Efter år 2012 har man aktivt arbetat för att få tillstånd en hållbar fred i Myanmar. Ursprungsplanen var att militären skulle ingå enskilda vapenstilleståndsavtal med varje etnisk minoritets militär. Många sådana enskilda vapenstilleståndsavtal är även i dagsläget undertecknade, men brott mot dessa sker i vissa regioner väldigt ofta. Efter en konferens i Laiza i November 2013 ändrades fredsprocessupplägget och man bestämde sig för att satsa på ett nationellt vapenstilleståndsavtal. I nuläget pågår förhandlingar kring detta nationella vapenstilleståndsavtal som skall innefatta landets militär samt alla etniska minoriteters militärer. Arbetet med vapenstilleståndsavtalet går sakta, men man har förhoppningar att det kan underskrivas före årets slut. Efter detta kommer de egentliga fredsförhandlingarna att inledas (national dialogue). I dessa kommer man att diskutera hur landet skall styras, vilken roll de etniska minoriteterna skall få (självstyre), hur de de många naturresurserna som landet förfogar över skall kunna utnyttjas och hur inkomsterna från dessa skall fördelas i landet m.m.

Trots det positiva i fredsprocessens framskridande, förmörkas framstegen av upprepade beväpnade konflikter mellan den burmesiska militären och vissa etniska minoriteters militärer. Förutom dessa konflikter militärerna emellan, pågår det samtidigt en beväpnad religiös konflikt mellan buddhister och muslimer i landet. I korthet finns det en buddhistisk extremorganisation (969 movement) som vill behålla Myanmar buddistiskt och bli av med muslimerna helt och hållet. Detta har lett till många blodiga attacker mellan buddhister och det muslimska Rohingya-folket.

Myanmar har ännu en mycket lång och besvärlig väg att gå före man på riktigt kan säga att man satt stopp på det långvariga inbördeskriget och att fred verkligen råder. Utmaningen ligger i den stora mångfalden som Myanmars befolkning representerar; alla grupperingar arbetar ju för eget intresse och vinning, så att skapa kompromisser är inte lätt. Men man har tagit de första kliven mot en fredlig tillvaro och alla grupperingar har i nuläget samma målsättning; att sätta stopp för det långvariga våldet, skapa fred och satsa på utveckling av det egna landet.

(Denna text är inte en uttömmande text om situationen i Myanmar. Texten baserar sig på den kunskap jag inhämtat under min praktik dessa två första veckorna och kan innehålla vissa oklarheter eller missförstånd från min sida.)