Myanmar, förr och idag

Myanmar (f.d. Burma) är ett av alla länder i vår värld där det pågår beväpnade konflikter. Trots detta läser man inte ofta om situationen i just Myanmar. I alla fall jag hade ingen större kunskap om vad som pågick i landet före jag aktivt började söka information. Under denna höst har jag förmånen att få bekanta mig med det komplexa läget i detta land och få en inblick i den fredsprocess som sakta men säkert banar sig väg i landets politiska rum.

Bilden är lånad från Wikipedia.

Huvudbefolkningen i Myanmar är burmeser. 32 % av landets befolkning är dock icke-burmeser utan tillhör någon etnisk minoritet. De etniska minoriteterna kan delas in i 8 huvudgrupper (Kachin, Kayah, Kayin, Chin, Mon, Bamar, Rakhine, Shan). Dessa huvudgrupper består sedan i sin tur av flera enskilda minoriteter. Allt som allt består landet Myanmar av över 100 olika etniska minoriteter med egen kultur och eget språk.

Burma var en brittisk koloni som blev självständig 1948. Under det brittiska styret särbehandlades vissa etniska minoriteter och fick av denna orsak höga poster inom förvaltning och militär. Ända sedan självständigheten har det pågått konflikter mellan de olika etniska minoriteterna där orsakerna har varit att man velat för fram sitt eget folk och sina egna intressen. Landet har med andra ord haft inbördeskrig mer eller mindre sedan andra världskriget.

I självständighetsprocessen hade en man vid namn Aung San en mycket viktig roll. Denna man blev dock mördad 1947, endast sex månader före Burmas självständighet. Han anses än idag vara en stor nationalhjälte.

Från självständigheten till och med 1962 kan man trots rasande konflikter mellan de olika etniska minoriteterna ändå säga att Burma hade en demokratisk styrande makt. År 1962 utsattes landet dock för en militärkupp och har sedan dess varit en militärregim. Under 70-talet hölls några enstaka protester mot militärregimen, men dessa slogs snabbt ner av den styrande makten.

År 1988 övertogs den styrande makten av en ny regim State Law and Order Restoration Council (SLORC); även denna styrd av militären. I samband med maktskiftet ändrades landets namn från Burma till Myanmar. Samma år inleddes en massiv protest mot militärregimen, ledd av studerande och buddhistiska munkar. Protesterna höll på under en lång tid och kulminerade i augusti/september samma år i en massiv demonstration som krävde att militärregimen skulle avgå. Militären reagerade med att på ett mycket brutalt sätt möta demonstranterna med kulregn; tusentals demonstranter dödades.

År 1990 utlystes det första valet på flera år. På detta sätt ville man lugna ner folket och visa en god vilja från regimens sida. Valet gick dock inte som man tänkt sig; Nationalhjälten Aung Sans dotter Aung San Suu Kyi (Nobels fredspristagare 1991) återkom till sitt hemland och blev snabbt talesperson för partiet National League for Democracy (NLD). NLD vann valet stor, men regimen ogiltigförklarade det hela och vidhöll all makt i landet. Ledarna i NLD antingen fängslades eller försattes i mångårig husarrest.

Under 1990-talet släppte militären till viss del på sin kontroll och bl.a. de NLD ledare som suttit fängslade och i husarrest släpptes en efter en. Många av dessa försattes dock senare på nytt i husarrest, bland dem även Aung San Suu Kyi. Militärens strikta linje vidhölls och demonstationer avlutades lika snabbt som de uppstått.

År 2007 hölls de största demonstrationernas sedan 1988. Demonstrationerna leddes än en gång av buddhistmunkar och -nunnor och riktade sig mot den styrande militärregimen. Militären reagerade än en gång med våld.

Under alla dessa år har de etniska minoriteterna kämpat dels mot varandra och dels mot den burmesiska militären. Kampens huvudmål för de etniska minoriteterna har varit att få självstyre. Åren efter 1990-valet slöts en del vapenstilleståndsavtal mellan militären och de stridande etniska minoriteterna. Dessa var dock bräckliga och vapenstillestånden bröts gång på gång av endera parten.

Med (påstådda) 92 % marginal antog Myanmar år 2008 en ny konstitution (konstitutionen trädde i kraft 2011). Konstitutionen gav de etniska minoriteterna en förhoppning om ett eventuellt framtida självstyre och visade dessutom på vissa lättnader från den styrande regimens sida. Militärens starka makt vidhölls dock bl.a. genom att minst 25 % av sätena i parlamentet är reserverade för militärrepresentanter.  År 2010 hölls det första demokratiska valet på många många år; ett val som NLD bojkottade. Efter valet började den styrande makten sakta men säkert har börja släppa på de hårthållna tyglarna. Nytt val hölls 2012 då även NLD deltog. Sedan dess har Myanmar styrts av en semi-civil regeringsmakt (där militären dock fortfarande har en stor makt, 25 %).

Efter år 2012 har man aktivt arbetat för att få tillstånd en hållbar fred i Myanmar. Ursprungsplanen var att militären skulle ingå enskilda vapenstilleståndsavtal med varje etnisk minoritets militär. Många sådana enskilda vapenstilleståndsavtal är även i dagsläget undertecknade, men brott mot dessa sker i vissa regioner väldigt ofta. Efter en konferens i Laiza i November 2013 ändrades fredsprocessupplägget och man bestämde sig för att satsa på ett nationellt vapenstilleståndsavtal. I nuläget pågår förhandlingar kring detta nationella vapenstilleståndsavtal som skall innefatta landets militär samt alla etniska minoriteters militärer. Arbetet med vapenstilleståndsavtalet går sakta, men man har förhoppningar att det kan underskrivas före årets slut. Efter detta kommer de egentliga fredsförhandlingarna att inledas (national dialogue). I dessa kommer man att diskutera hur landet skall styras, vilken roll de etniska minoriteterna skall få (självstyre), hur de de många naturresurserna som landet förfogar över skall kunna utnyttjas och hur inkomsterna från dessa skall fördelas i landet m.m.

Trots det positiva i fredsprocessens framskridande, förmörkas framstegen av upprepade beväpnade konflikter mellan den burmesiska militären och vissa etniska minoriteters militärer. Förutom dessa konflikter militärerna emellan, pågår det samtidigt en beväpnad religiös konflikt mellan buddhister och muslimer i landet. I korthet finns det en buddhistisk extremorganisation (969 movement) som vill behålla Myanmar buddistiskt och bli av med muslimerna helt och hållet. Detta har lett till många blodiga attacker mellan buddhister och det muslimska Rohingya-folket.

Myanmar har ännu en mycket lång och besvärlig väg att gå före man på riktigt kan säga att man satt stopp på det långvariga inbördeskriget och att fred verkligen råder. Utmaningen ligger i den stora mångfalden som Myanmars befolkning representerar; alla grupperingar arbetar ju för eget intresse och vinning, så att skapa kompromisser är inte lätt. Men man har tagit de första kliven mot en fredlig tillvaro och alla grupperingar har i nuläget samma målsättning; att sätta stopp för det långvariga våldet, skapa fred och satsa på utveckling av det egna landet.

(Denna text är inte en uttömmande text om situationen i Myanmar. Texten baserar sig på den kunskap jag inhämtat under min praktik dessa två första veckorna och kan innehålla vissa oklarheter eller missförstånd från min sida.)