I väst blir vi dag efter dag försedda med bilder från andra delar av världen. Ofta är dessa bilder mindre trevliga; det rapporteras om fattigdom, epidemier och krig än i det landet och än på den platsen. Hur mycket av detta förstår vi egentligen, på riktigt? Väldigt lite vågar jag påstå.
Min arbetsplats här i Thailand är ett institut som aktivt arbetar för att föra en fredsprocess framåt. Att hjälpa ett land att uppnå det som dess invånare längtat efter i över 60 år; fred. Jag har under den dryga månaden jag varit här läst om den politiska processen om den nuvarande situationen i Myanmar, men även en del om bakgrunden, historien till den situation landet står i idag. Ändå är det som om det hela inte riktigt fått grepp om mig. Texterna jag läst har endast varit många i mängden och det mesta har haft en ren politisk anknytning och inte påverkat mig vidare djupgående.
Människorna jag har runt mig varje dag kommer alla från någon etnisk minoritet i Myanmar; på PI finns personer från minoriteterna Shan, Karen, Karenni, Mon... Många har själva eller har familjemedlemmar som har en anknytning till de många etniska arméer som i tiotals år kämpat för sina rättigheter i ett land som varit styrt av en våldsam militärregim. Alla har de en personlig koppling till landet de nu hoppas att inom en snar framtid skall kunna lägga ner vapnen och kallas demokrati. Ändå är det endast i politiska, strategiska och tekniska termer som jag hört landets historia, bakgrund och nuvarande situation diskuteras. Ända tills idag.
Mitt emot mig på arbetet sitter en ung kvinna som jag blivit vän med. I samma rum sitter även två män, en äldre respekterad man och en yngre man som för några dagar sedan åkt iväg för en tremånaders militärutbildning i sin egen etniska minoritets armé. Under arbetsdagens lopp utbyts en hel del prat mellan oss tre som är kvar, tankar vädras och det skojas rätt friskt ibland. Denna eftermiddag var det dock rätt tyst i rummet; mannen var i någon annan del av huset, min väninna jobbade på med sitt och jag hade ett rätt bra flyt på med mitt läsande och skrivande. Jag vet inte riktigt hur diskussionen kom igång, men den sista timmen av arbetsdagen fick jag en aha-upplevelse som gav mig en inblick i vad detta land jag läser om egentligen gått igenom.
Att från en människa, som man lärt känna personligen, få höra om hur barndomen präglades av stridigheter mellan den egna etniska gruppen och den dåvarande burmesiska regimen, skingrar den anonyma dimma som legat över allt det jag läst om de senaste veckorna:
En familj tvingas fly undan en fientlig regim, efter att ha slagit sig ner på nytt ställe meddelar grannlandet att området inte hör till Burma och att familjen inte får bosätta sig där, flykten tas upp igen, familjen slår sig ner på nytt ställe och samma procedur upprepas.
En flicka blir sänd till sin farbror i de inre delarna av Burma för att där framträda som denna farbroderns dotter. Detta av en enda orsak; flickans biologiska far är aktiv inom den egna etniska gruppens armé, en armé som ligger i strid med den burmesiska regimen. Att stanna kvar hos den egna familjen är för farligt.
En flicka och hennes äldre bror reser från gränstrakten inåt landet tillsammans med en person som arbetar med att föra varor till och från gränstrakterna. De stannar i en stad på vägen och bor i huset där denna "handelsman" har sitt hem. Under tiden i huset kommer den burmesiska militären till staden med ett enda syfte, att söka upp personer som kan användas som arbetskraft och levande sköldar i de pågående striderna. Huset där flickan och brodern tillfälligt bor pekas ut som ett ställe där en "förrädare" bor. Brodern anses vara tillräckligt vuxen för att kunna utnyttjas i militärens syften, dock lyckas mutor förhindra tvångsrekryteringen.
Samma resa från gränstrakterna inåt landet; denna del av resan går med tåg. Ett tåg som är fullproppat med människor, fisk och frukt. Stanken är hemsk, sätena fulla med ohyra och det är så trångt att brodern hamnar sitta på tågets tak. Än en gång kommer den burmesiska militären och brodern tar sig snabbt ner från taket och in i tågvagnarna för att där kunna ge intrycket att vara yngre än vad han egentligen är och på så sätt undvika ännu en tvångsrekrytering. Detta lyckas även denna gång. Flicka kan ännu 10 år senare känna stanken från vagnarna; den frukt hon delat vagn med klarar hon inte av att äta idag.
Att få höra en människa berätta om sina egna upplevelser och erfarenheter från en tid och en värld som jag omöjligt kan föreställa mig, än mindre förstå, påverkar mig starkt. Att detta dessutom görs relativt lättsamt, får mig att fundera ännu mera. Är detta verkligen såpass vardagligt för dessa människor som jag arbetar med, att händelser som dessa kan berättas med en klackspark?
Jag är medveten om att eftermiddagens diskussion endast gav en synvinkel på det som pågått och till viss del ännu idag pågår i Myanmar. Berättelsen är endast en av många, men den berättelsen jag fick ta del av var äkta och berättad av en person som själv varit på plats. En berättelse upplevd av en människa som vid tidpunkten endast var ett barn. Samma människa sitter i dag rakt framför mig och har på eget bevåg sökt sig till PI för att ha möjlighet att lära sig om och arbeta med den process som förhoppningsvis skall leda till fred och försoning i ett land som är sönderbrutet på alla tänkbara sätt.
Ibland får man en lite glimt av verkligheten och hamnar i en ställning då man verkligen förstår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar