Att anpassa sig och sedan lämna

Det är knappt så jag har insett det, men denna helg var min sista i Chiang Mai. Jag har ännu fem dagar kvar i denna stad och efter det ännu en knapp vecka på annat håll i Thailand före jag reser tillbaka till Finland. Det är konstigt hur snabbt tiden har gått trots att det i vissa stunder även känts som om tiden stått stilla.

De senaste veckorna har jag flera gånger insett att jag uppenbart har anpassat mig till denna thailändska stad. Som för två drygt två veckor sedan då jag efter min resa till Yangon skulle ta mig från flygfältet tillbaka till min lägenhet: Jag missade att man måste beställa taxi inne i flygplatsbyggnaden och om skulle in på nytt så måste man genom en säkerhetskontroll. Med andra ord mycket besvärligt. Hur löser man detta då? Jo, man spanar in en tuktuk och får känna vinden vina kring öronen istället för att sitta i en luftkonditionerad bil (slår vad om att detta alternativ dessutom var både billigare och snabbare).

Eller som mer eller mindre varje morgon de senaste två veckorna: När jag kommit utanför dörren har jag på allvar flera gånger varit påväg tillbaka upp till mitt rum för att hämta en tröja. Motorcykel- eller tuktukturer på kvällskvisten tar jag inte mera utan att se till så jag åtminstone har med mig en tjockare långärmad (förra veckan var det topp, långärmad + tröja som gällde). Vad talar vi om för temperatur då? Jaa, runt en sådär 22-25 grader. Som finländare känns det ärligt talat småskumt att anse att 25 °C är kallt, men efter att ha levt i en miljö där medeltemperaturen legat vid 30 °C, så har min kropp uppenbarligen ändrat uppfattning om vad som är normalt. Skall bli intressant att komma tillbaka till kylan i Finland ;)

Vita huset har varit mitt hem de senaste 3 månaderna.

Det sägs att det tar runt 3 månader före man på riktigt fått ett första humm om levnadssättet i ett nytt land och i en ny kultur. Detta innebär att jag, precis när jag känner att jag fått lite koll på detta ställe, kommer att flyga till ett annat land och en annan kultur och så påbörjas en ny anpassningsperiod. Detta "andra landet och kulturen" är i och för sig den omgivning jag vuxit upp i och som det borde vara enkelt att leva i. Av erfarenhet vet jag dock att det är svårare att komma tillbaka till kända trakter efter en längre tid borta än vad det är att åka till något nytt. Detta är konstigt, men samtidigt rätt intressant. Kanske är det så att på nya ställen lever man i en slags "bubbla" där allt är nytt, spännande och intressant. Väl hemma rör man sig i kända sammanhang och den "förtjusningstid" som man upplevt utomlands finns inte längre där.

Nu säger jag inte att jag inte ser framemot att komma hem igen. Det gör jag, verkligen! Skall bli fint  att röra sig i en kultur där man inte heltiden behöver klura ut bakomliggande saker och där tankesättet bland människorna omkring en är åtminstone till viss del likadant som mitt eget. Och såklart ser jag mycket framemot att få spendera tid med familj och vänner igen! Men samtidigt så lämnar jag även vänner här i den omgivning som varit mitt hem de senaste månaderna. Lite "mixed feelings".

Kvällsutsikt från min balkong.

Men nu har jag ännu drygt en vecka kvar i detta land. En tid som kommer att vara fullspäckad med saker att ännu få gjorda, men även några dagars planerad total avslappning.

Royal Park Rajapruek

Att hyra en lättmotorcykel för helgen är en väldigt bra idé om man självständigt vill kunna röra sig omkring i denna stad och inte behöva vara beroende av tuktuk eller songthaew ("röda-buss-lastbilar"). Vi hyrde en motorcykel med Zau Lawt igår (sammanlagt 400 baht för två dygn; det är 9,85 € !) och fortsatte vår "checka-in-de-turistattraktioner-Sabina-hittills-missat"-tur.

Denna gång styrde vi mot Royal Park Rajapruek. Eller närmare bestämt styrde vi åt det håll vi trodde att det låg och tog oss sedan fram på en kombination av googlemaps, en total värdelös karta till stället som vi hittade på nätet och vägskyltar ;) Fram kom vi utan problem *kartläsar-skillsen utvecklas mer och mer för varje dag*

Parken var enorm! Allt blommar inte riktigt ännu denna tid på året och så höll man dessutom på att plantera en hel del nytt, så en del glapp var det i rabatterna. Men väldigt fint i alla fall. Och lugnt! Nästan inga människor alls. Skönt att kunna sitta ner och tala i lugn och ro utan att ha en massa stadsljud i öronen. Att man dessutom kunde blicka ut över en sjö var ingen nackdel det heller :)

Det roliga var att man gjort vissa delar av parken till länder, dvs. områden som planerats så att det skall se typiskt ut som något speciellt land i världen.

Vi besökte bl.a. Indien...

... och Turkiet.

Vi tog oss in i parken med en typ av öppen buss och hoppade av på det ställe som vi tyckte att såg mest lovande ut.

 Denna figur stod längs en av vägarna vi färdades längs med.

Mitt i parken fanns ett stort tempel. Tänkte skriva "buddistiskt tempel" men det slog mig just när jag skrivit det här att jag faktiskt inte såg någon Buddha-staty vid denna byggnad, vilket är väldigt konstigt... Kanske jag bara missade den.

Hur som helst var själva byggnaden och området kring den väldigt majestätiskt!

Att stiga in i bildernas värld

Denna dag har jag spenderat tillsammans med Zau Lawt (en kollega från PI). Vi tyckte att vi sett tillräckligt av Chiang Mai för ett tag, så vi åkte till Venedig och tog en tur en av gondolerna.

Vår chaufför (eller vad de som manörvar gondoler heter) lämnade oss i sticket, så vi drev framåt i maklig takt.

När vi nu en gång tagit oss till Europa så bestämde vi oss för att ta en tur till Paris.

Och jag passade på att fixa till Mona Lisas ögonbryn. Av någon orsak uppskattades detta inte, så vi blev snabbt utskickade ur landet. Men vi hade ändå tröttnat på att vara kulturella, så vi gav oss ut i vilda naturen.

Det blev kanske lite väl vilt ett tag...

Mot nästa anhalt tog jag först bästa flygande matta. Men det fordonet kan jag inte rekommendera...

... för jag hamnade nog inte på det stället jag hade tänkt mig.

Tack vare Zau Lawts partytrick klarade vi oss undan diverse flygande dinosaurier...

... och jag fick pröva på att surfa!

Zau Lawt tyckte det var häftigare att åka snowboard. Så häftigt att han missade stupet...

Det var inte lätt att hitta honom efter det fallet. Jag kammade noll på väldigt många ställen.

Fråga inte hur jag hamnade här...

Tillsist hittade jag honom i lagom tid för att se att han tröttnat på att hålla koll på min väska.

Vår resa avslutades med att jag fick en egen tavla upphängd på Chiang Mai 3D museum.

Vinterfeelis

Endast en 10 minuters körväg från mitt ställe finns ett stort köpcentrum vid namn Central Festival. Jag har varit medveten om att detta ställe finns och har även kört förbi det flera gånger, men inte hittills varit in där en enda gång (eftersom det funnits intressantare saker att uppleva i denna stad, har jag med flit undvikit allt som heter köpcentrum). Idag var det dock dags att även ta en titt på insidan av detta enorma komplex. Efter slutförd arbetsdag hoppade alltså jag, Pakao, PK och Sandy (PK:s besökande vän) på två mopon och lade siktet på detta nyaste tillägget i köpcentrumsfamiljen i Chiang Mai (det finns åtminstone 3 stora köpcentrum i denna stad).

Efter att först sett till så att vårt energiförråd var fullt (läs: ätit middag), vandrade vi omkring i köpcentret lite på måfå. Jag förundrades över att många av de butiker som fanns i detta köpcentrum även finns i Vasa/Finland. Dessutom fanns det även många sådana butiker som man vanligtvis får åka till andra europeiska städer för att kunna besöka.

Hela köpcentret var juldekorerat. Och jag som haft en viss julfeelis redan i flera veckor (jo jag erkänner att jag redan börjat lyssna på julmusik), fick bekräftat att julen verkligen är på kommande på andra ställen än i mitt huvud ;)

Efter en stunds spatserande omkring i köpcentret blev jag plötslig medveten om att något som jag inte ens kunnat drömma om att hitta i denna delen av världen, fanns inom räckhåll. Mitt i köpcentret fanns en skridskobana!

Och jadå, skridskorna åkte snabbt på.  Även PK och Sandy var sugna på att testa på att skrinna, så jag  (som själv inte skinnat på ett väldigt bra tag och kände mig lite som Bambi på hal is) gjorde mitt bästa för att ge dem lite tips. Stackars PK var livrädd och gav upp efter en rätt kort stund. Sandy var däremot uthållig och tillsammans tog vi oss sakta med säkert runt skridskobanan.

Till sist fick hon bra koll på det hela. Och kul hade vi (trots att jag började med att dra omkull henne före jag insåg att det kanske var en bra idé att hålla i rinkens kant före hon hittat balansen...)!

Efter en timmes skrinnande, började klockan bli sent så efter att tagit lite bilder utanför köpcentret började vi köra hemåt. Min och Pakaos hemfärd blev lite mera dramatisk än vi tänkt oss, för halvvägs till mitt ställe började det kännas konstigt i styrningen av mopeden. Vi stannade vid vägkanten för att checka hjulen, men det var svårt att se pga. mörkret. Så sakta och försiktigt tog vi oss mot mitt ställe. När vi körde förbi en verkstad (som inte var öppen, men där ägarna satt och åt kvällsmat) stannade vi och konstaterade snabbt att vi fått punktering. Vid det här laget var det inte sååå långt till mitt ställe mera, så vi turades om att skuffa mopon hem till mig och sedan såg en av Pakaos kompisar till så att hon fick skjuts hem. Så slutet gott allting gott! Imorgon skall mopon på service.

Skyline Adventure

Även denna veckas lördag har gått i äventyrets tecken. Denna gång på hög höjd. Tillsammans med Lina blev vi upplockade på tidig förmiddag och efter att plockat upp 11 andra åkte vi nordösterut från Chiang Mai i lite drygt en timme. Den sista biten gick vägen mera lodrätt än vågrätt och omgivningen som bredde ut sig runt omkring oss var inte helt fyskam.

När vi väl kommit fram till Skyline Adventure fick vi snabbt på oss säkerhetsutrustningen, fick en kort säkerhetsgenomgång och blev sedan hoppackade på ett lastbilsflak.

En 10 minuters tur på en icke-befintlig väg inleddes. Skumpigt värre, men det hindrade oss inte från att knäppa några "före-äventyrets-början-feelis-bilder". Kumpanerna på denna bild är två av de många kineser som största delen av vår grupp bestod av. Paret hade bestämt sig för att spendera en dag av sin smekmånad uppe i djungelträden ;)

Själva äventyret började med en snabb promenad genom mycket tät vegetation. Väl framme vid första plattformen var det bara att köra hårt direkt.

Zipline #1. Säkerhetskontrollen sköttes alltid av våra guider, så för oss var det bara att slänga oss ut när vi beordrades göra det.

Eftersom jag ägnat mig åt samma typ av aktivitet tidigare (och dessutom även säkrat lite liknande banor ett bra tag) så kom jag på mig själv med att vara extra uppmärksam på hur våra guider skötte det här med säkerhet. Betyget var gott, och de visste nog vad de sysslade med även om de upprepade gånger försökte skrämma slag på oss deltagare (tur nog var det ingen i vår grupp som var speciellt rädd, men hade någon varit det skulle deras guidernas att hantera det hela inte varit så lyckat...)

Bra feelis efter de första två ziplinerna :)

Linbanorna var av olika längder och på olika höjder. Många gick inne i bland träden, men under några av luftfärderna var utsikten helt otrolig!

Det aldra sista momentet var en linbana på 900 m. Ni ser träddungen mellan skuggorna på berget? Det var där denna zipline tog slut. Hur högt upp man befann sig vågar jag inte ens gissa mig till. Häftig upplevelse!

De flesta momenten mellan träden var som sagt diverse linbanor, men under turen fanns det även några hängbroar...

... och så dessa nerfirningar. Ovanstående bild är från den första; inte så farligt högt.

Denna lär dock enligt våra guider ha varit 50 m hög (är lite skeptisk till den uppgivna höjden, men vi säger så). Han som firade ner oss tyckte helt uppenbart om att höra folk skrika...

...så det var fritt fall som gällde åtminstone halva denna höjd. En verklig adrenalinhöjare!

Allt som allt spenderade vi kanske en 2-3 timmar i trädtopparna. Eftersom vi var 13 personer i vår grupp så var det en hel del väntetid mellan de olika momenten, men en kul dag var det!

Samlade tankar från Yangon

Jag är tillbaka i Chiang Mai igen efter några intressanta dagar i grannlandet. Yangon är väldigt annorlunda jämfört med Chiang Mai och av denna orsak vill jag ge er en liten inblick i skillnaderna som jag upptäckte.

Omgivning och stadens atmosfär

Som jag redan i tidigare blogginlägg konstaterat, gav hela Yangon ett förfallet intryck. Jag tror att detta delvis beror på att husen verkligen var gamla och fasaderna mycket dåligt underhålla. 

Men en annan betydande faktor var den otroliga mängden skräp som fanns överallt! Någon direkt sophantering verkar det inte finnas för allt som oftast såg jag människor slänga saker i närmaste rännsten. Konstig nog var lukten i staden inte överväldigande, så i något skede måste någon plocka upp åtminstone en del av skräpet. Gällande omgivningen så vill jag ge den som i något skede åker till Yangon ett tips; håll ögonen på marken när du promenerar omkring i staden, du vet aldrig när ett oövertänkt hål dyker upp framför dig och med tanke på att avloppet går direkt under de (ibland obefintliga gångstenarna) så löns det att inte trampa snett.

När det gäller atmosfären så var det intressant att se vilken skillnad det var på vilken tid på dagen man rörde sig på gatorna. Dagstid var det galet; massor med folk och ljud överallt. Kvällstid lugnade det ner sig en aning och när det gäller ljudnivån var det en stor skillnad på klockan 14 och klockan 19. Allra lugnast var det morgonen. På torsdag vaknade jag tidigt och var ute på promenad redan klockan 7. Vilken skillnad det var jämfört med kvällen före! Gatorna var väldigt folktomma och det låg ett lugn som jag inte tidigare upplevt över staden. 

Jag använde morgonen åt att promenera omkring nere vid floden och se på när människor anlände med båt från andra sidan floden.

Trafik

Trafiken har jag redan kommenterat, men jag tycker det är på sin plats att nämna det även i en allmän fundering kring Yangon som stad. Jag har hittills tyckt att Chiang Mais trafik är smågalen; tillåt mig att meddela att jag har ändrat uppfattning. Chiang Mais trafik är fortfarande vild i jämförelse med finländsk trafik, men trafikkulturen är i alla fall relativt artig i jämförelse men den i Yangon. Ett bra sätt att ge en uppfattning om körstilen i Yangon är att berätta att då man framför en bil så använder man sig mera av biltutan än av bromsen. Med hjälp av en biltuta kan man helt uppenbart meddela sina medtrafikanter mer eller mindre vad som helst; "Här kommer jag ifall någon missat det", "Flytta på dig, jag behöver komma fram!", "Sidu, hej det var ett tag sen!", "Men vad sysslar du med din galning?!", "Jag har inte något bättre för mig så en lite trudelutt sitter väl bra". 

Denna skylt fick mig att skratta högt. Bra försök att försöka råda bot på trafikmusiken :P

Förutom oljudet så finns det en annan sak som skiljer Yangon trafik markant från Chiang Mai trafik: i Yangon finns inte en enda scooter/motorcykel. Orsaken till detta är en lag som förbjuder användningen av dessa. Och orsaken till lagen ligger i samma bakgrund som att när Myanmar bytte från vänster- till högertrafik så skedde det utan förvarning över en natt. Vilken är denna orsak undrar ni då? Ett ord: astrologi.

Människor

Jargongen bland människorna i Yangon är mycket hårdare än vad den är i Chiang Mai. På båda ställena är alla väldigt vänliga och man möts allt som oftast av ett leende. Men sinsemellan verkar Yangon-borna ha en mycket kortare stubin än Chiang Mai-bor. Diskussionerna på vägarna och på marknaderna gick mycket heta och i vissa fall var man inte säker på om det pågick en aggressiv prutning eller om personerna verkligen skulle flyga i luven på varandra.

En annan sak som jag fick uppleva var skillnaden i att som ensam västerländsk kvinna röra sig på gatorna. I Chiang Mai är det inga konstigheter och jag upplever inte att det är speciellt stor skillnad från att röra sig ensam i Finland. I Yangon gick det däremot inte att röra sig obemärkt; jag blev både i tid och otid uppmärksammad av lokalbefolkningen (oftast män) och fick finna mig i att bli ropad efter. Situationerna var aldrig hotfulla eller speciellt obehagliga, men efter att inte behövt tänka på att mitt ljusa hår sticker ut från mängden under min resa hittills, så blev det ett litet wake-up-call när man plötsligt fick väldigt mycket uppmärksamhet. 

Klimat

Yangon är sjukt hett jämfört med Chiang Mai (som jag hittills tyckt har en rätt hög medeltemperatur). Under tisdagen meddelade min telefon att det var 33 °C men att det känns som 39°C. Jotack, det kunde jag ha berättat utan att checka väderleksrapporten på telefonen. Det tog inte många minuter från att jag gått ut ur det luftkonditionerade hotellet tills att svetten började rinna. En stor orsak till den upplevda hettan måste vara luftfuktigheten. Yangon ligger vid en stor flod (och relativt nära havet) och detta bidrar till att luftfuktigheten hålls väldigt hög dygnet runt. Det lustiga med att under fyra dagar varit utsatt för en enorm hetta var att när jag kom tillbaka till Chiang Mai igår kväll tyckte jag det var såpass kallt att jag nästan tog fram en extra schal att svepa runt mig under tuktuk-turen (det var 25°C varmt :P ).

Summa summarum. Var det värt att ta flyga över gränsen för några dagar? Absolut! Skulle jag kunna tänka mig att befinna mig en längre tid i Yangon? Nej. 

Resan var mycket intressant och jag lärde mig massor! Intressantast var att få uppleva vilken otrolig skillnad det är mellan Yangon och Chiang Mai; både när det gäller städerna i sig själva men också i mentaliteten som råder i de respektive städerna.

Resan uppmärksammade mig även på att jag helt uppenbart bosatt mig på riktigt i Chiang Mai nu. När flyget landade igår kväll tänkte jag spontant för mig själv "Det är skönt att vara hemma igen". Tog mig en stund före jag insåg att hemma är jag inte på riktigt före om en månad...

Turist i Yangon

(Inlägget skrevs igår ons 12.11, men pga. total nätbrist får jag detta postat först idag)

Denna dag hade jag bestämt mig för att vara turist och fara runt till ställen som man inte bör missa när man är i denna stad.

Jag inledde dagen med att vara kulturell och åkte till National Museum Yangon. Inne i själva museet var det strikt fotoförbud; så pass strikt att jag blev stannad av en av personalen och fick visa att det jag hade i fickan inte var en kamera/telefon utan endast en ask halspastiller ;)

Museet från utsidan.

Museet var väldigt stort och där fanns allt från traditionella instrument till kungliga kläder och föremål. Det första jag fick se var enorm guldfärgad tron vid namn “Lion Throne”. Tronen är över 150 år gammal och användes av kungen vid avgöranden av juridiska ärenden. Ursprungligen fanns det 9 liknande troner, men den som förevisas i nationalmuseet är den enda som överlevde andra världskriget.

Lion Throne. (Bilden lånad från google.)

Att vandra omkring i museet var väldigt intressant och lärorikt. Allt som allt spenderade jag nästa tre timmar där. På våning fyra av fem tyckte jag att det började räcka, men väl uppe på våning fem väcktes intresset till liv igen. Ena rummet på våningen handlade om Myanmars etniska minoriteter och i det andra rummet förevisades det nuvarande uppbyggandet av landet genom en s.k. Union Spirit. Denna anda har jag inte stött på tidigare i samband med mina forskningar på PI, så att detta lär finnas var nytt. Möjligtvis något för texten jag arbetar på; måste söka reda på mera info kring detta när jag är tillbaka i Chiang Mai.

Väl ute ur museet hade jag tänkt ta en taxi till den mest kända pagodan i staden; Shwedagon Pagoda. Den enda taxichauffören utanför museet krävde dock ett alldeles för högt pris för den korta bit som det var från museet till pagodan, så jag bestämde mig för att gå istället. Bra val, för på vägen fanns en park som jag passade på att ta en tur i.

People’s Park.

I min jakt på en utgång på andra sidan parken fick jag iaktta två äldre män som helt uppenbart sökte efter samma “icke-existerande-utgång" och tydligen blivit så desperata att den ena var påväg över en häck. Han blev dock tillbakaropad av sin vän och i samma veva tilltalade de mig och undrade om jag visste hur man skulle ta sig ut :) Efter att konsulterat min karta så konstaterade vi att det helt uppenbart endast fanns en enda in- och utgång så det vara bara att snällt trava tillbaka till andra sidan parken. Männen var också på väg till Shwedagon Pagoda, så vi slog följe. Det visade sig att männen var från Canada respektive Malaysia och hade studerat tillsammans i Holland för ett bra tag sedan. Nu var de på gemensam semesterresa i Myanmar och hade precis som jag endast ett fåtal dagar att spendera i Yangon.

När vi närmade oss tempelområdet där Shwedagon Pagodan ligger mötte denna syn oss. 

Livet i olika tempelområden skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Jag har konstaterat att utseende kring olika pagodor går i samma stil och även aktiviteterna på området följer ett visst mönster.

Tempelområdet.

Tempelliv.

En ny syn var dock tvättning av en Buddha-staty. Verkar dock inte ha varit någon speciell rit som skulle följas vid utförandet av detta…

Själva padogan, som är nästan 100 m hög och byggd för över 2600 år sedan, höll tyvärr på att restaureras så det riktiga guldglimret fick jag endas föreställa mig. Denna pagoda syns över hela Yangon och har varit ett landmärke för många generationer.

Obligatorisk turistbild.

Och så en bild på mina kumpaner; John till vänster och Howie till höger.

Efter att gått ett varv runt på området hade jag bestämt mig för att åka till en sjö som har fått ett namn om sig och samtidigt satsa på att söka upp ett lunchställe. Min kumpaner tyckte det lät som en bra idé och beslöt sig för att följa med. Planen gick dock inte riktigt som det var tänkt och vi hamnade på en gata som borde ha varit vid sjön men inte var det (felet delvis min kartas, delvis taxichaufförens och delvis kommunikationsproblem). Nåja, istället för att hitta mat så fick vi se ett bostadsområde som verkade vara hem för lite mera välbärgade personer. Efter denna avvikelse tog vi en taxi mot centrum igen och jag hoppade av vid ett ställe på vägen där jag på riktigt skulle kunna få en glimt av sjön.

Ivya Lake. Helt fin, men överskattad som sevärdhet. Jag hittade i alla fall ett matställe som låg trevligt vid stranden så någon nytta med de två taxiturerna var det i alla fall :)

När jag avslutat min lunch, som tidsmässigt låg närmare middag, började klockan närma sig skymningstider och jag kände mig färdigturistad för idag, så jag tog en taxi tillbaka till centrum. Efter att suttit och vilat mina ben i trafikvimlet ett bra tag så var jag dock inte helt färdig att fara tillbaka till mitt hotell, så jag bestämde mig för att vandra runt lite och se hur staden förändrades vartefter att det mörknade. Otroligt nog var denna promenad mycket lugnare än den jag tog dagstid i måndags. Antingen är människor mindre rörelsebenägna när det blivit mörkt eller så rörde jag mig helt enkelt på mindre trafikerade vägar. Rätt skönt var det i alla fall att kunna vandra omkring utan att ha ljudet av biltutor ringandes i öronen konstant.

Sen råkade mina ögon falla på en klänning i ett stånd ägt av denna man och hans son. Även trots att klänningen inte var från Myanmar så kunde jag inte låta bli att göra lite affärer :) Färgen som pojken har på sina kinder kallas "thanaka" och är något som var och varannan människa (mest kvinnor och barn, men även en del män) smetar i ansiktet här. Burmeisk makeup som används förutom av skönhetsskäl även för att skydda huden mot solen och återfukta den (huden alltså).

Efter en hel dag i staden i en otrolig hetta var det väldigt skönt att ta en dusch och sedan lägga sig raklång på hotellrummet. Imorgon bär det tillbaka hem till Thailand igen.